Rwanda - Arbete

Och här kommer ännu ett arbete, puss på er.

------------

Fördjupning i Folkmord – Rwanda

Jonas Nordström
Hulebäcksgymnasiet, ECDT 3
Mölnlycke 090219


Inledning

Rwanda som är ett land som ligger i Östra Centralafrika, är till ytan något mindre än Dalarna i Sverige. Rwanda är det afrikanska fastlandets mest tätbefolkade land och har en befolkning som etniskt utgörs av 84 % hutuer, 15 % tutsier och 1% twa (pygméer)(Daleke, 2007).

Bakgrund – Situationen och problemområdet

Historien bakom folkmordet i Rwanda är lång och komplicerad. Före kolonialtiden styrdes landet av en kunglig tutsi-familj och befolkningen, bestående av två folkgrupper tutsier och hutuer, levde på samma områden, talade samma språk och hade samma traditioner. Den största skillnaden mellan de två folkgrupperna var den tydliga klasstillhörigheten, där tutsierna ansågs tillhöra den högre rangen.
Efter första världskriget då Rwanda övertogs av Belgien förstärktes klassindelningen ytterligare då dessa favoriserade tutsierna och deras utbildnings- och arbetsmöjligheter förbättrades. De införde även identitetskort där befolkningens klasstillhörighet och rasindelningen förtydligades.
Efter att hutunationalistiska partiet Parmehutu tog makten 1959 ökade motsättningarna och makinnehavarna genomförde under kommande år massvis av mördande av tutsier, vilket även genererade i att flertalet tutsier flydde landet. Parmehutu introducerade partiets ideologier och betraktade inte tutierna som riktiga rwandier.
I motreaktion till det styrande partiet i Rwanda startades en tutsidominerad rebellrörelse 1985, RPF, vars mål var att återfå rättigheterna för tutsierna och dess rättigheter att återvända till Rwanda. Dessa åsikter genererade i att RPF invaderade Rwanda 1990 och detta var början av ett nästan två år långt krig.
1993 lyckades de båda parterna komma överrens om ett fredsavtal och kriget upphörde. Trots detta planerade hutuerna, med hjälp av militär och media, det kommande folkmordet i Rwanda. Deras planer var planerade in i minsta detalj och väl organiserade. När folkmordet startade hade milisgrupperna närmare 30 000 medlemmar (Levande historia 2009).

Trots fredsavtalet mördades president Juvénal Habyarimana 1994 och tutsierebellerna ansågs av hutuerna som de skyldiga. Direkt efter detta gick hutunationalisterna till attack mot tutsierna och folkmordet var i gång och varade i 100 dagar.
Under de 100 dagarna, som folkmordet varade, 1994 mördades cirka 1 miljon människor. Mestadels mördades tutsier, men även hutuer som skyddade tutsier mördades. Folkmordet i Rwanda utropades inte direkt som ett folkmord utan som en inbördeskonflikt, vilket genererade i att ingen utomstående aktör ingrep eller försökte stoppa folkmordet (Levande historia 2009).

Vid folkmordets början fanns UNAMIR (United Nations Assistance Mission for Rwanda) på plats och när dess befälhavare Roméo Dallaire fick höra talas om planerna på folkmordet begärde han förstärkning vid ett flertal tillfällen. Men FN med flera andra organisationer och länder avvisade detta rop på hjälp och ansåg det vara Rwandas egna interna frågor som de skulle lösa själva. Efter detta agerande har västvärlden fått starkt kritik, då de endast såg till att deras egna landsmän kom ut ur Rwanda och dess krig.
Istället gjorde RPF ett försök att stoppa folkmordet med hjälp av vapen, vilket de också lyckades med efter de 100 dagarna av mördande. Efter detta tog RPF makten och innehar den så än idag med deras RPF-ledare Paul Kagame som president över Rwanda. Detta ledde till att det nu istället var hutuerna som flydde landet vidare till Burundi (Levande historia, 2009).

Konsekvenser, dagsläget och vision

Fortfarande pågår de rättsliga processerna mot människor som var delaktiga under folkmordet. Bland de redan nu dömda finns bland annat journalister och ledare för hutunationalistiska milisgrupperna.
Rwanda idag har djupa sår efter folkmordet och var redan innan folkmordet ett fattigt och utsatt land, vilket det är även i dag. Men det börjar nu synas en förbättring då de tidigare 70% fattigdom har sjunkit till 57%. Landet får idag även bistånd från andra länder och däribland Sverige (Levande historia, 2009).

I och med att fattigdomen sjunkit från 70% till 57% under en period på ungefär 15 år, tror vi att denna minskning kommer att fortsätta och landet på sikt kommer att återhämta sig. Även den del bidrag landet varje år får från omvärlden tror vi är en viktig del i landets återuppbyggnad och välfärd på längre sikt. Vi tror vidare att landet, både befolkningen och dess styre, om 25 år kommer att ha återhämtat sig efter folkmordet.
Idag importeras nästan hälften av all elkraft, vi tror att detta kommer att ändras inom de nästkommande 25 åren och tror att de kommer kunna producera nästan all elkraft själva.
Nästan 50% har inte tillgång till vatten och mer än 11% av den vuxna befolkningen är HIV smittade. Omkring 6 000 barn tillbringar sina liv på landets gator med prostitution och dragmissbruk. Vi tror vidare att med en utveckling av skola och sjukvård kan landet på sikt komma att bli konkurrenskraftig i jämförelse med andra liknade länder. Vi tror och hoppas att dessa siffror inom 25 år kommer att ha minskat med minst 50%. Vi hoppas och ser positivt på landets kommande utveckling och återuppbyggnad (Daleke, 2009).

Källförteckning

Länder i fickformat - 213 Rwanda/Burundi, Daleke. Utrikespolitiska institutet,
Stockholm 2007.

Levande historia, 2009-02-16. (Elektronisk).
Tillgänglig: www.levandehistoria.se

----------

Th..th.thats all folks!